stinahelen

Jag hade jourtid tre timmar för Gallerix idag, det vill säga att jag får betalt för att sitta och vara beredd på att om dom ringer så ska jag bara hoppa på bussen eller tunnelbanan och åka dit. Men, dom ringde inte så jag bestämde mig för att gå ut och gå lite istället.

Under promenaden gick jag och funderade på något jag fått höra om en vän från Jönköping. Något som får mig att tro att allt kanske inte är okej med den personen, och det gör mig orolig som satan. Samtidigt vet jag inte hur mycket sanning det ligger i det här ryktet, för som Markus sa till mig, snacket brukar ju gå långt innan det faktiskt är något att oroa sig för. Och just i Jönköping är det väldigt mycket så dessutom. Men tänk om det är sant. Vad ska jag göra då? Kan jag ens göra någonting då? 

Ibland önskar jag att jag kunde projicera mig snabbt till Jönköping för att se att allt är bra med alla sen snabbt tillbaka. För jag saknar så många hemifrån. Det känns som man har tappat kontakten med typ alla, och jag hatar verkligen det. Samtidigt som jag flera gånger har varit ledsen eller känt mig jobbig för att jag nästan alltid får vara den som tar telefonen och ringer eller skickar iväg ett sms. Är det så att bli vuxen? Att man hörs någon gång i månaden max och kollar läget och sen inget mer?  Handlar det om att man inte har tid längre eller vad är det frågan om? 

Det blev ett lite tråkigt inlägg idag kanske,

Puss.